Vem skulle du träffa? Vem skulle träffa dig? Vem skulle förändra ditt liv? Du kommer inte kanske inte ihåg allt som hände, men du kommer ihåg det viktigaste. Och du vill inte minnas personer som sårade dig och tvingade dig att söka nytt. Nytt, ja, men så mycket bättre. Som sagt, du vill inte minnas de där personerna, och vad dem gjorde mot dig. Men du minns. Du minns det tydligt. Som om det hände igår.

För efter det? Efter det träffade du henne. Den där personen. Den där. Du vet vem jag menar. Hon som alltid finns där. Hon som du kan lita på. Berätta saker för. Hon.

Den där personen som växt med dig. Skrattat med dig. Gråtit med dig. Hon som du kanske inte träffar så ofta, men när du väl träffar henne är det som om ingen tid gått alls sen den där första dagen. Den allra första dagen. Och du är för evigt tacksam att du träffade henne. Att du har henne i ditt liv. Och även om åren går och vänskapen sinar, så kommer du alltid stå där tacksam.

För utan henne? Utan henne skulle du inte vara den person du är idag.

Du kommer inte riktigt ihåg hur det kom för sig. En varm sommarkväll. En filmkväll. Du och han, och visserligen de andra två, men dem är inte viktiga. Det var du och han. Du minns att ni argumenterade om vilka filmer ni skulle se. Hur han alltid var tvärtemot, som för att bara retas. Och du blev arg och irriterad, men det gjorde bara honom ännu mer ivrig. Hur han skrattade åt dig när du argumenterade tillbaka. Hur det inte gjorde något att du blev arg på honom, bara han fortsatte att skratta så. Och du minns hur han hela tiden tittade dig i ögonen. Du kommer inte ihåg vilka filmer ni kollade på, upp till den allra sista filmen. Den allra sista filmens namn är etsat i din hjärna.

Du kommer ihåg det som om det vore igår. Det var den tredje filmen, nej, den fjärde, då de andra två (som inte var viktiga) det var då de somnade. Du trodde först att det bara var du som var vaken, så som filmkvällar brukar sluta. Det var mörkt och enda ljuskällan var den flackande tv-monitorn, men det räckte. Du låg bredvid honom på golvet framför teven, men inte nära nog. Aldrig nära nog. Du minns att hans bara rygg var vänd mot dig. Du minns den ryggen väl. Du stirrade på den som för att memorisera den, tre leverfläckar i ett mönster. Kommer du fortfarande ihåg det mönstret?

Du räckte ut din hand mot honom. Åh, vad du ville röra det mönstret. I allra sista stund, en hårsmån ifrån, ryckte du tillbaka din hand. Du minns att du undrade vad du höll på med. Du reste dig upp, och de andra vaknade lätt av ljudet. Han vände sig mot dig. Och du såg. Du såg i hans ögon att han inte alls hade somnat som de andra, hans ögon var frågande, dem sa att han väntade. Men vad väntade han på? Skulle du ha tagit det första steget där? Skulle du ha rört hans rygg? Skulle han vänt sig om och kysst dig? Skulle. Skulle. Skulle. Skulle du verkligen vilja ändra något?

Nu är det för sent. Åren har gått och känslorna har dimmats ner. Du vet att du aldrig kommer få svar på något. Vad som skulle ha varit. Men du vet att du alltid kommer att ha minnena kvar och dem kan ingen ta ifrån dig.

Men varenda gång du ser honom, vare sig det är ett foto eller i verkliga livet, så vet du. När du ser honom så smyger sig det där lilla leendet fram på dina läppar. Ett leende som är reserverat för honom. För obesvarade känslor. För hopp. För drömmar. För det som skulle ha varit, men som aldrig var.

Du kommer inte riktigt ihåg första gången du såg honom. Du har hört andras versioner av din reaktion. Dem betyder ingenting.

Det du kommer ihåg starkast är känslan du fick så fort du såg honom. Det pirrade i magsäcken och din röst försvann spårlöst. Hjärtat dunkade i en ojämn snabb takt, som att det ville hoppa ut. Du kommer ihåg hur du sneglade försiktigt åt hans håll för att inte vara alltför uppenbar. Du kommer ihåg hur du fnittrade åt det där roliga han sa, fastän det inte var särskilt roligt. Och hur fnittret inte riktigt ville försvinna. Du skulle kunnat skrattat hela tiden, bara för att han var där, bredvid dig, nära dig.

Du minns säkert många andra saker. Saker som ingen annan lade märke till, enligt dig i alla fall. 

Du minns kvällar av skratt och obesvarad kärlek. Gömd smärta. Du minns den kvällen då han såg dig. Såg DIG. När han satte sig bredvid dig i soffan på festen (eller var det ett kalas av nåt slag? strunt i det), när han sneglade tillbaks på dig och log lite. Hur hans axel snuddade vid din, och du fick en rysning som fick håret på armarna att stå upp. Hur söt hans smilgrop var. Hur han reste sig upp ur soffan och låtsades som ingenting. Hur ont det gjorde där ditt hjärta satt.

Du minns att han mötte din blick från andra sidan rummet. Så intensivt att alla andra runt omkring bara föll bort, dem fanns inte längre, det var bara du och han som existerade i det ögonblicket. Hur han tittade ner i golvet lite blygt och sedan upp igen, hur hans hasselnötsögon skimrade och hur hans leende sken upp. Och du kommer ihåg att det lilla leendet riktat mot dig gjorde att smärtan lättade lite från ditt bröst igen. Om så bara för en stund.