Du kommer inte riktigt ihåg första gången du såg honom. Du har hört andras versioner av din reaktion. Dem betyder ingenting.

Det du kommer ihåg starkast är känslan du fick så fort du såg honom. Det pirrade i magsäcken och din röst försvann spårlöst. Hjärtat dunkade i en ojämn snabb takt, som att det ville hoppa ut. Du kommer ihåg hur du sneglade försiktigt åt hans håll för att inte vara alltför uppenbar. Du kommer ihåg hur du fnittrade åt det där roliga han sa, fastän det inte var särskilt roligt. Och hur fnittret inte riktigt ville försvinna. Du skulle kunnat skrattat hela tiden, bara för att han var där, bredvid dig, nära dig.

Du minns säkert många andra saker. Saker som ingen annan lade märke till, enligt dig i alla fall. 

Du minns kvällar av skratt och obesvarad kärlek. Gömd smärta. Du minns den kvällen då han såg dig. Såg DIG. När han satte sig bredvid dig i soffan på festen (eller var det ett kalas av nåt slag? strunt i det), när han sneglade tillbaks på dig och log lite. Hur hans axel snuddade vid din, och du fick en rysning som fick håret på armarna att stå upp. Hur söt hans smilgrop var. Hur han reste sig upp ur soffan och låtsades som ingenting. Hur ont det gjorde där ditt hjärta satt.

Du minns att han mötte din blick från andra sidan rummet. Så intensivt att alla andra runt omkring bara föll bort, dem fanns inte längre, det var bara du och han som existerade i det ögonblicket. Hur han tittade ner i golvet lite blygt och sedan upp igen, hur hans hasselnötsögon skimrade och hur hans leende sken upp. Och du kommer ihåg att det lilla leendet riktat mot dig gjorde att smärtan lättade lite från ditt bröst igen. Om så bara för en stund.