Du kommer inte riktigt ihåg hur det kom för sig. En varm sommarkväll. En filmkväll. Du och han, och visserligen de andra två, men dem är inte viktiga. Det var du och han. Du minns att ni argumenterade om vilka filmer ni skulle se. Hur han alltid var tvärtemot, som för att bara retas. Och du blev arg och irriterad, men det gjorde bara honom ännu mer ivrig. Hur han skrattade åt dig när du argumenterade tillbaka. Hur det inte gjorde något att du blev arg på honom, bara han fortsatte att skratta så. Och du minns hur han hela tiden tittade dig i ögonen. Du kommer inte ihåg vilka filmer ni kollade på, upp till den allra sista filmen. Den allra sista filmens namn är etsat i din hjärna.

Du kommer ihåg det som om det vore igår. Det var den tredje filmen, nej, den fjärde, då de andra två (som inte var viktiga) det var då de somnade. Du trodde först att det bara var du som var vaken, så som filmkvällar brukar sluta. Det var mörkt och enda ljuskällan var den flackande tv-monitorn, men det räckte. Du låg bredvid honom på golvet framför teven, men inte nära nog. Aldrig nära nog. Du minns att hans bara rygg var vänd mot dig. Du minns den ryggen väl. Du stirrade på den som för att memorisera den, tre leverfläckar i ett mönster. Kommer du fortfarande ihåg det mönstret?

Du räckte ut din hand mot honom. Åh, vad du ville röra det mönstret. I allra sista stund, en hårsmån ifrån, ryckte du tillbaka din hand. Du minns att du undrade vad du höll på med. Du reste dig upp, och de andra vaknade lätt av ljudet. Han vände sig mot dig. Och du såg. Du såg i hans ögon att han inte alls hade somnat som de andra, hans ögon var frågande, dem sa att han väntade. Men vad väntade han på? Skulle du ha tagit det första steget där? Skulle du ha rört hans rygg? Skulle han vänt sig om och kysst dig? Skulle. Skulle. Skulle. Skulle du verkligen vilja ändra något?

Nu är det för sent. Åren har gått och känslorna har dimmats ner. Du vet att du aldrig kommer få svar på något. Vad som skulle ha varit. Men du vet att du alltid kommer att ha minnena kvar och dem kan ingen ta ifrån dig.

Men varenda gång du ser honom, vare sig det är ett foto eller i verkliga livet, så vet du. När du ser honom så smyger sig det där lilla leendet fram på dina läppar. Ett leende som är reserverat för honom. För obesvarade känslor. För hopp. För drömmar. För det som skulle ha varit, men som aldrig var.