Kom fram en afro-amerikan (man får inte säga n-ordet, I know, men kan dem inte komma på ett kortare ord?) och ville ha hjälp. And of course, kunde ingen svenska. Ingen engelska att snacka om heller. Så här lät det roliga samtalet:

- Ehh?..

- Ja? Ville du ha hjälp?

- Schuga?

- Va? 

- Sscchuda.

- Soda? (undrade om han ville ha läsk, trodde han försökte prata svenska)

- Eh, no, no. Schuga!

- Oh! Sugar?

- Yeah.

- Over here.

Visade honom sockret och han tackade. Sen så (detta händer alltid mig) då:

- Where you from?

- I'm half swedish and half vietnamese.

- Oh, that's nice.

Den sista meningen (really?) upprepade han sedan under samtalets gång. Flera gånger. Tänk dig en halv-sovandes-reagge-snubbe-som-är-hög-as-hell, som upprepande ggr säger "That's nice", med riktigt seg röst. seeeeg. Det var iaf roligt. Och dessutom, vem säger "That's nice" när man får svar på sin fråga? Kinda weird...

Seeega människor. Ja, man känner nog ett par. *host*inga namn*host*, men några kollegor kan vara sega som gummi. Ungefär jag-går-i-kvicksand-och-lallar-för-snabbare-kan-ingen-vara. Asså tänk dig att fötterna på dessa personer har fastnat i tuggummi och deras händer och armar saktas ner av gummiband som sitter fast överallt, så ingen rörelse är kvick, medans deras hjärnaktivitet är på slowmotion, så sakta!

Okej, slut på ammunition. För idag.

Imorgon blir en bra dag. Har bakat en rabarberpaj som ska åka med mig till Sthlm till Milla och Malve-pojken. Det blir myspys.