Kommer du ihåg den där killen i den där andra klassen? Han som alltid sneglade på dig? Han som du alltid sneglade på? Det är väl klart du kommer ihåg.

Ni passerade varann i korridorerna till och från tråkiga lektioner, utdragna håltimmar och sköna luncher. Ni kollade på varann, sneglade lätt. Du minns den där känslan va? Den känslan du fick i magen, då när allt fortfarande var nytt. Det pirrade lite lätt. Du minns inte riktigt hur länge detta pågick, men det är inte relevant. Du minns spänningen med någon ny, hur du aldrig kunde veta vad som skulle hända härnäst. Allt var så oförutsägbart, så osäkert.

Du minns inte heller hur det hela hände, men plötsligt var han där. Och ni var ihop. Det gick snabbt, det minns du. Ni var ett par. Eller var ni verkligen det?

Du minns den där promenaden in till stan. Han ville hålla din hand, men var inte uppenbar om det. Och du, du märkte det inte. Det borde ha varit din första signal.

Hur länge höll det då? Ditt så kallade förhållande med honom. Med att tiden har gått har din historia ändrats. En månad. Två. En vecka. Tre. Ingen vet säkert längre. Vad du minns är att det inte ledde nånvart. Ingenting gemensamt, inget samspel. Tyckte du.

Det fula slutet på din saga, kommer du ihåg det? När du väl gjorde slut så tog han det inte väl. Nej. Han skrek. Han svor. Han var kär i dig. Mycket mer än vad du var i honom. Du minns hur du blev arg, ledsen och besviken på samma gång. Det kunde inte hjälpas. Du var bara 15.

Dina minnen av den första tiden, dem minns du bäst. Dem minns du med glädje. Den där pirrande, surrande känslan i botten av din mage när era ögon möttes i korridoren. Den känslan är ditt minne av honom, och det är du glad för. För utan den? Ja, utan den skulle dina tonårsår vara tomma och utan betydelse. För det är såna små saker som du lärde dig av. Sådana saker gjorde dig säker i dig själv. Sådana saker gjorde dig till den du är idag.